everything was a mess! baby, I am so sorry!

jag vet att mitt förhållande inte är 100% perfekt, men vilket förhållande är? och för att ha det på det viset som jag och adam har det, dvs ett långdistansförhållande, så anser jag att vi klarar det jävligt bra! nu menar inte jag att allt är frid och fröjd i ett långdistansförhållande. tvärt om.. det är frustrerande frustrerande och åter frustrerande. det är jobbigt som ingenting annat och det känns som att man nästan går sönder av saknad eftersom man tycker om någon av hela sitt hjärta, och anser att "varför ska någonting hindra mig ifrån att vara med honom om båda vill det?" exakt så känner jag. jag är så otroligt kär i adam och ord kan inte beskriva den lycka jag känner varje ny dag jag vaknar upp och vet "han är min och jag är hans"! ord kan inte heller beskriva den otroliga saknad jag känner när jag inte får ha honom nära mig. det S U G E R!!!!!

men nu när jag sitter och funderar över det hela.. adam är för mig, den perfekta pojkvännen. aldrig i hela mitt liv har jag haft någon som jag uppskattar, respekterar, värdesätter eller tycker om så mycket som jag tycker om honom. ärligt talat så har jag väldigt svårt att föreställa mig en dag i mitt liv, utan honom. så det jag just kom under fund med var just det att.. för att han är så perfekt, för att han äger mitt hjärta och jag behöver honom mer än jag själv någonsin kunnat föreställa mig, så är han så långt ifrån mig. hade jag och han bott på samma ställe, eller på ett kortare avstånd än idag, så hade vi haft möjligheten att vara med varandra mer än i dagens läge. vi hade haft möjligheten att irritera oss på småsaker och bråka om egentligen ingenting, för att allt hade varit på tok för perfekt. det är hemskt men tyvärr så är det sant. jag har aldrig upplevt att jag har den perfekta pojkvännen, det perfekta förhållandet och de perfekta möjligheterna för att leva i ett perfekt förhållande med min perfekta pojkvän. och faktum är att den tanken skrämmer mig lite. jag strävar inte efter perfektion, utan efter total lycka. och total lycka är precis vad jag uppnår, varje dag med honom vid min sida.

hur dumt det än låter och hur obeskrivligt det än må vara, för alla andra som för mig själv, så är en liten del av mig lycklig att adam och jag har ett långdistansförhållande. den enda fördelen är att vi inte hinner "trötta ut" varandra med idiotiska saker, bara för att vi har möjligheten att göra det. på det här viset är det som att jag blir nykär varje gång jag ser honom igen, och den känslan är obeskrivlig!

nackdelen är såklart den sjukt jobbiga tiden där emellan. tiden när man känner sig ensam och verkligen behöver kärlek från sin andra hälft, mer än något annat i hela världen! jag hatar varje gång han lämnar mig för att åka hem. jag hatar den förbannade jävla tomheten som uppstår efter att han har åkt. jag hatar alla de gånger jag behöver hans armar om mig och hans axel att gråta ut på, och det inte finns där. jag hatar att inte kunna somna på kvällen och att han är det sista jag ser, lika väl som jag hatar att vakna varje morgon och att han inte är det första mina ögon lägger märke till. jag hatar att inte få gosa in i hans trygga famn och bara glömma bort resten av världen. jag hatar att inte få se honom le samtidigt som jag tänker "jag är världens lyckligaste som har dig!". jag hatar att inte få hålla hans hand och vila mitt huvud mot hans axel. jag hatar att inte få sova tätt intill honom. jag hatar att inte få känna hans kropp tätt emot min. jag hatar att se andra lyckliga par, och känna mig så avundsjuk på att de får ha varandra, medan vi måste lida oss igenom att ses någon gång, då och då. jag hatar att inte kunna se honom i ögonen och säga "jag är så lycklig att jag har dig!". jag hatar att de dagar jag får spendera med honom, bara rusar iväg, medan de dagar jag är utan honom, går långsammare än något annat. och allra mest av allt hatar jag att sakna honom så otroligt mycket så att jag tror att mitt hjärta kommer gå sönder när som helst. men kärleken till honom är så mycket starkare än allt det här hatet, att jag står ut! även fast jag vissa dagar tänker "det gör så obeskrivligt ont i hjärtat och det ska det inte göra. kärlek ska inte behöva vara på det här viset. allt är bara skit!", så försvinner de tankarna ganska fort när jag jämför med hur mycket jag får ut av det istället för hur mycket jag förlorar. precis som the supremes sjöng en gång i tiden, you can't hurry love, no you just have to wait. love don't come easy,

it's a game of give and take. och visst är det så! jag förlorar så mycket dyrbar tid med den personen som jag inget hellre än vill spendera min tid på, men jag får ut så mycket kärlek av samma person, att det i slutändan väger mycket tyngre!

älskling, min kärlek till dig går inte att beskriva med ord! men jag tror att du, innerst inne i ditt underbara hjärta, vet! damn! you really are the love of my life, and I will do whatever it takes to keep you! I will never ever let you go! jag <3 dig, och bara bara bara dig, för alltid!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

      I can't believe I'm back.. Back home in Cali with my man. My other home I mean. A girl should be so lucky to have two homes. One back in Sweden and one here in California with my man. My man. My love! My other half! To think I almost d...

     Oh my god.. I can't believe I haven't written anything in so long. I was always so passionate about this whole writing thing. Even though most of what I would write here would just be a way to vent, I still enjoyed doing it. Anyways.. What h...

  9 days until this AMAZING man of mine is finally here with me.  do I even have to explain why I love him? ..didn't think so. ...

I have been a huge westlife fan for as long as I can remember. nowadays whenever I hear a westlife song, I picture myself slow dancing to it with the love of my life. I picture us laying in bed and just cuddling to it. god, that man of mine.. I ca...

waiting. waiting. waiting.    34 days left until I get to see my man again. 34 days until that first airport kiss that is going to be so full of love and yeah, a bit of salt from all those happy tears that will stream down my face the second I se...