idag såg jag henne.. hon som lånade mina skor! de skorna som jag hade använd vid högst två tillfällen! och alla som känner mig, vet hur mycket jag älskar alla mina skor, oavsett om de är nya eller gamla. hon fick låna mina nästan helt nya skor, och jag väntade och väntade och väntade och aldrig fick jag igen dem. sen ungefär sex månader senare, när jag träffade henne så fick jag det uppslängt i ansiktet "jo alltså.. min mamma städade och hon tror att hon råkade slänga bort dina skor!" URSÄKTA?! VAD SA DU JUST? VADÅ "RÅKADE" SLÄNGA?! VEM FAN RÅKAR SLÄNGA ETT PAR NYA SKOR? jag ville egentligen ge det som svar, men istället var jag tyst. och jag var tvungen att bita mig själv lite i läppen för att inte säga något dumt, eller i värsta fall börja gråta! mina nya skor var nu sönderbrända.. aska! åh, jag mår dåligt bara jag tänker på det! aldrig mer ska jag låna ut mina skor.. inte till någon!

sen, efter kommentaren att mina skor "råkade" hamna på en soptipp, så sa hon "men.. vi kan ju gå på stan och hitta ett par nya skor åt dig, så betalar jag dem" och jag tyckte ju att det lät inte mer än rätt så jag nickade och sa "okej!". fast den där rundan på stan blev aldrig av. istället, ca två månader efter det, just innan jag tog studenten, bestämde jag mig för att beställa nya skor från skopunkten, där de alltid har det fantastiska erbjudandet "köp 3, betala för 2", och sen skickade jag ett meddelande till henne och skrev "mina skor, som du lånade, kostade 249:-, men jag har just beställt skor för 299:-, så om du ger mig 200:- så är vi kvitt!" och som svar på det fick jag "ja, självklart! jättesnällt av dig!"

sen, en dryg månad senare, hade jag fortfarande inte fått mina pengar än, så nu hade jag förlorat ett par nya skor, och även pengarna hon var skylldig mig, fast jag var så jävla snäll och gick ner 49:-. inte för att 49:- är så mycket pengar, men det faktum att mina nya skor hamnade på soptippen, och det nu hade gått nästan ett år sen, så ansåg jag att det var snällt av mig. så klart så utnyttjade hon det faktum att jag var snäll, och sa "jag jobbar ju nu, juni månad, och får betalt i juli.. så om du skulle kunna smsa mig ditt kontonummer så sätter jag in pengarna på ditt konto." bra, tänkte jag! nu skulle jag äntligen få mina pengar! så jag skickade henne ett sms med mitt kontonummer, precis som hon ville ha, och sen reste jag utomlands. drygt två veckor senare, när jag kom hem från utlandet, kollade jag mitt konto. där fanns inte ett öre mer än vad jag hade när jag for utomlands. dvs, pengarna från henne fanns inte där som hon sa. så jag ringde henne och frågade, och jag kunde genast höra hur hon spelade dum "vad menar du? har du inte fått pengarna? för jag har satt in dem!" nej, sa jag.. pengarna finns inte där, och helt plötsligt "bryts" samtalet för att hennes batteri var slut! yeah, my ass!!!!

jag försökte ringa och även smsa, flera gånger sen vårt allra sista samtal, men jag fick inget svar. och idag, när jag såg henne, stirrade hon på mig som om hon låtsades att hon inte kände mig. så jävla fult att det finns inte! du är en sån rutten människa, så det finns inte! jag bryr mig inte om pengarna, jag bryr mig om principen. jag litade på dig, och jag lånade dig mina skor när du var i behov av det. jag ville finnas där för dig när du behövde mig, precis som vänner ska! men du utnyttjade det faktum och nu låtsas du som om du inte känner mig?! fabulous! you really make me sick!








 

baby.. två dagar kvar! god damn, jag önskar att det var fredag nu, och fredag för resten av mitt liv, så länge det var fredagen med dig, älskling! du är mitt allt, hjärtat! jag <3 dig!