allmänt jobbig och seg dag. jag har inte kunnat slappna av, eller bättre sagt, min hjärnverksamhet har inte legat på latsidan. jag minns inte när jag var så tankspridd som jag har varit idag. jag är så less, på det mesta. jag vill inte, för några pengar i världen, befinna mig i samma sits som för drygt ett år sen, men på något sätt känns det som om jag kommer hamna där ändå.

frågan är då.. varför gör jag så här mot mig själv? är jag en machokist innerst inne och njuter av smärtan jag utsätts för? eller är jag bara expert på att ständigt hitta nya saker att göra mig själv illa med? det är så mycket just nu.. så mycket att tänka på, så mycket att göra och så många beslut att fatta. men helst av allt hade jag bara velat sätta på mig joggingskorna och springa iväg, det fortaste jag kan. bort från all verklighet där allt är så förbannat jävla kasst, och till en plats där ingen smärta finns.

jag bestämmer mig själv för att inte släppa in någon, inte på ett tag i alla fall. jag ville inte vara mottaglig för någonting som var seriöst och hade en betydelse! och jag tyckte att jag lyckades rätt okej med det faktiskt, fram tills nu! nu är jag bara en jävla röra och jag önskar att någon kunde reda upp mig! framför allt önskar jag att jag slutade göra så här mot mig själv. man brukar säga att den som står i vägen för ens egna framgång är en själv, och det är precis det jag är. jag får allt serverat på ett silverfat och jag behöver bara sträcka fram handen och ta det, men vad gör jag? jag velar fram och tillbaks.. vill jag verkligen ha det, eller vill jag inte ha det? och sen när jag väl har bestämt mig för att ta det, då är det borta.

jag är rädd för verkligheten och jag är rädd att förlora fotfästet, men på något sätt lyckas jag göra det, på tok för ofta. så även denna gång! jag är helt såld och jag vet inte hur det gick till. herre min jävla gud! varför händer det här?!?! och vad fan ska jag göra?!

jag vet inte varför, men allt känns så jävla konstigt, på ett sätt! jag önskar att det inte kändes så, utan att allt var bra, men jag antar att det är för mycket begärt.


jag är så förvirrad i mig själv, och jag vet inte riktigt vad jag vill. en del av mig vill slänga sig ut i det okända och se vart det leder, medan en annan del av mig inte alls vill det. jag önskar att jag inte var så reserverad och jag önskar att jag inte var så feg. men på ett sätt förstår jag varför jag är det. jag vill inte sätta mig in i samma situation som för drygt ett år sen. jag vill inte vara där igen.


jag vet inte hur jag ska trassla mig ur mina "bekymmer". men ja, förr eller senare kommer jag väl på någonting!