idag får jag börja klockan två! det är helt otroligt! äntligen fick jag sova ut! däremot ska jag vara på strömpilen heeela långa dagen och får sluta först kring åtta halv nio ikväll!

tidigare i veckan när jag åkte till jobbet, började jag fundera.. jag tror att jag alltid har sökt efter det perfekta förhållandet. efter den perfekta pojkvännen som skulle stå vid min sida och göra mig lycklig och alla andra skulle avundas oss för att vi hade det så bra.. jag tror faktiskt att jag vid vissa tillfällen också tänkte att folk skulle tycka att jag var patetisk om jag inte hade en pojkvän. sen det faktum att jag satte upp ribban på 27 gjorde inte saken bättre. det vill säga, jag ansåg att om jag vid 27 års ålder inte hade ett bra jobb och en pojkvän som jag skulle gifta mig med, skulle det vara ute med mig. varför? jag vet inte..

förra året, vid den här exakta tidpunkten hade jag en pojkvän och ja, han gjorde mig lycklig.. men jag har varit lycklig även utan honom. så jag insåg att livet inte alls skulle vara så hemskt om jag inte var gift vid 27. dessutom vet jag inte ens om jag vill gifta mig.. jag vet inte om det är någonting för mig. jag har ofta hört av folk som varit gifta och numera är skilda att allt var underbart innan de gifte sig, och sen började kaoset och de stod ut några år och sen var skilsmässa ända utvägen. så.. om jag nu skulle hitta någon jag tyckte om, någon som gjorde mig lycklig och fick mig att må bra, varför måste jag gifta mig med honom? jag kan väl bara leva med honom och fortsätta vara lycklig? behöver jag verkligen det stora kalaset för att bli fulländad?

det kanske skulle kännas tryggare att vara gift.. att veta att han är min och jag är hans. men borde man inte veta det ändå? jag menar.. är man riktigt kär och älskar varandra ska det väl räcka? dessutom, om vi efter några år insåg att vi kanske inte är rätt för varandra skulle vi spara både tid och pengar på att slippa gå igenom onödiga skilsmässor!

men sen finns det äktenskap som inte slutar med skilsmässa, utan man klarar det hela vägen.. tills döden skiljer oss åt. och jag avundas såna par. jag älskar att se par som kanske är 70 80 år och har varit gifta sen de var 20! det är underbart att veta att det kanske finns någon där ute som faktiskt kommer älska dig, årtionde efter årtionde, och som kommer stå vid din sida, för alltid!