om dagarna jobbar jag, jag solar, jag målar naglarna rosa, jag dricker litervis med tranbärsdricka, jag saknar, jag lyssnar på radiomusik, jag har ont, jag är trött tröttare tröttast, jag träffar någon vän då och då. jag är inne i ett hamsterhjul men.. det känns lite skönt. på så vis tänker jag inte på den jävla saknaden som har flyttat in djupt i min själ!

jag hatar att vara utan dig! utan dig känner jag mig inte som en människa eller ens en individ. jag känner mig som ett tomt jävla skal!

you're the only one i'm dreaming of
you see, i can be myself now finally,

in fact there's nothing i can't be
i want the world to see you be with me.. <3

börjar seriöst tro att det är något fel på mig nu. jag är totalt utslagen i hela huvudet! igår, innan jag for iväg på jobbet så passade jag på att duscha och fixa mig. jag målade naglarna och satt mig sen i sängen för att låta naglarna torka. två sekunder senare var jag utslagen - jag hade somnat!

efter jobbet fick jag i mig mat, jag städade köket och satt mig sen i soffan för att andas ut. jag minns inte ens att jag hann sätta mig ner innan jag var borta, igen.

på kvällen skulle jag se sytycd och jag tittar och tittar och tittar, och sen slutar jag plötsligt titta för att.. jag somnar, igen.

när sytycd var färdigt och jag gick upp för att lägga mig, har jag inget minne av att jag la mig i sängen. jag var bara så borta! och imorse när klockan ringde, kändes det som om jag precis hade somnat! jag var dödstrött! jag fick knappt upp ögonen!

hur är det möjligt att vara så utslagen? jag kollade biverkningarna av tabletterna idag. på "väldigt sällsynta fall 1 av 10 000" stod att "minskad koncentration av aminosyran karnitin i din kropp - orsakar trötthet och muskelsvaghet." det känns ju inte såå hemskt troligt att jag alltså skulle vara 1 av 10 000 som drabbas men.. vad vet jag. det enda jag vet är att jag är obeskrivligt utmattad och att jag inte funkar som en normal människa!

nu ska jag ut i solen och hinka kaffe. kanske vaknar jag till liv då!

ja, min blogg har visst vaknat till liv igen. det är så mycket som jag vill/behöver få ut, men än är jag inte redo för det. samtidigt känns det som om jag kommer spricka snart. kan inte hålla saker inom mig, jag är helt värdelös på det.

igår var jag på vårdcentralen. fick kissa på sticka och det visade sig att mitt urin innehöll mycket blod, så jag fick ta ytterligare prover för att senare få veta att min urinvägsinfektion hade spridit sig upp till njurarna. jättekul! jag fick i alla fall tabletter som jag käkar nu, och de gör mig helt jävla airhead. det känns som om jag bara har luft innanför pannbenet.

var och jobbade idag, och kom hem ganska nyss. jag hatar att det inte är v.27 längre. v.27 var underbar och jag var lycklig. nu är det v.28 och jag hatar det och jag är less på mitt jobb och jag saknar och jag känner mig miserabel. nåja.. jag måste bita ihop. jag måste! kanske blir saker bättre snart! jag hoppas att de blir det!

idag återvände jag till verkligheten.. jobbet. det var extremt tråkigt och jag tuggade mig nästan igenom en hel bok! men ändå skönt att komma tillbaka till ett lugnt pass.

sen har jag åkt på en sjuhelvetes jävla urinvägsinfektion. det gör ont ont ont! ska snart iväg till vårdcentralen och kissa på en sticka, och sen förhoppningsvis få tabletter som ska rädda mig ur denna vidriga jävla smärta! usch vad jag är vek, men.. det gör ont!

ikväll ska jag träffa mika. vi skulle dricka lite vin men.. om jag får antibiotika nu, tror jag att jag hoppar vinet, tyvärr. jag hade verkligen behövt vin i mitt system nu! red red wine.. make me forget.

"Ida : jag glömmer aldrig! gumman & bumman! pooc toy och äta godis från marken!"

"åååh.. tolik!

save tom lion!"

love! <3

"I've done a lot of thinking lately. The thinking that only occurs when you're pressed between bedsheets and the clock is staring back at you in bright red 3am's and your mind is playing a constant loop of memories you'd rather forget.

Let's face it: My love life is pretty much a giant shit show. I've had my heart ripped out of my chest one too many times at the young age of 19. It's a mix of youthful idealism and hope and a desperate desire to believe in someone against all odds. It's the lure of breathing in a familiar smell while tucked in the arms of someone you've silently loved for years, even though better judgment says he'll hurt you again.

I know that life is not a romantic comedy, but I guess I've still kind of fallen into the idea that maybe sometimes things are meant to be. I've learned a few things though. I constantly see couples breaking up, talking shit and then getting back together - an ebb and flow that they come to accept as normal. I guess on a grand scale I'm guilty of this, but recent events have taught me a very important lesson: the person who is really great for you, the person who brings out the best in you, your partner in crime? That person is not going to second guess your relationship until it's lost all meaning. That person is not going to rip your heart out of your chest even one time, and he certainly won't do it twice. And that person shouldn't make you an option, because in love you deserve to be a priority.

I might still fall silent when I stumble across old pictures. I might stay up until early morning hours to avoid thinking myself to death while trying to fall asleep. And, yeah, I might still ache to hear a confession of remorse."