alltså.. det pirrar i magen bara jag tänker på det! den 31/7 lämnar jag umeå. den 1/8 landar jag i new york! är det sant? alltså.. ska jag på riktigt flytta? eller drömmer jag bara? ord kan ju inte beskriva hur många gånger jag har nypt mig själv i armen för att se så att jag inte drömmer. och ibland smälter jag det bara och så tänker jag inte på det. men dagar som denna, när jag ser att sockerkakan har bytt current city så sköljer verklighetens våg över mig också.. 

men visst befinner jag mig i ett limbo. 50% av mig längtar tills jag bara sitter där på planet, på väg mot ett helt nytt liv. 50% av mig längar inte alls. de 50% vill inte skiljas från tryggheten här hemma i umeå. från mor och bror och alla mina fina här hemma. och ja, min flytt till new york är helt och hållet själv-vald!  och jag vill det verkligen verkligen verkligen! men jag är ju ingen sten heller! jag har känslor och jag har emotionella band, och såna är väldigt svåra att kapa eller lägga ett hav emellan. därför ber jag om ursäkt för mitt eviga pendlande. jag antar att det här bara är ett sätt för mig att bearbeta. ett sätt att emotionellt förbereda mig för det största jag någonsin har gjort i hela mitt liv!

och jag vet att new york inte kommer göra mig besviken. hur skulle världens bästa och mest levande stad kunna göra mig besviken? jag kommer ha det bra och jag kommer träffa jättemånga fina människor och det här är once in a lifetime. såna här chanser kommer inte på löpande band! såna här chanser är de små guldkornen som bara dyker upp och det är upp till en själv att antingen fånga dem eller bara låta dem försvinna som sand mellan fingrarna. jag har valt att fånga mitt guldkorn och nu bär jag det försiktigt på min handflata. 

men.. det är fortfarande två månader kvar. jag kan dock inte avgöra om jag tycker att det är länge kvar eller inte. är två månader en lång eller kort period? den 3/6 lämnar jag in min sista rapport på universitetet och sen hinner jag ha lite "sommarlov" och sen är det tack och adjö för mig och min tid i umeå. visst är det konstigt? overkligt? alldeles galet?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

      I can't believe I'm back.. Back home in Cali with my man. My other home I mean. A girl should be so lucky to have two homes. One back in Sweden and one here in California with my man. My man. My love! My other half! To think I almost d...

     Oh my god.. I can't believe I haven't written anything in so long. I was always so passionate about this whole writing thing. Even though most of what I would write here would just be a way to vent, I still enjoyed doing it. Anyways.. What h...

  9 days until this AMAZING man of mine is finally here with me.  do I even have to explain why I love him? ..didn't think so. ...

I have been a huge westlife fan for as long as I can remember. nowadays whenever I hear a westlife song, I picture myself slow dancing to it with the love of my life. I picture us laying in bed and just cuddling to it. god, that man of mine.. I ca...

waiting. waiting. waiting.    34 days left until I get to see my man again. 34 days until that first airport kiss that is going to be so full of love and yeah, a bit of salt from all those happy tears that will stream down my face the second I se...