det är absolut ingen bra idé för mig att sitta hemma en lördagkväll. jag är alldeles för invecklad och komplex för det.. min hjärna går liksom på högvarv - något jag absolut inte tycker om. 

satt just och tänkte på dessa två olika världar - igen. dessa två liv som jag har. mitt sverige-liv och mitt usa-liv. det bästa utav två världar med en liten nackdel.. att det är så himla långt ifrån punkt A till punkt B. jag saknar min familj och mina vänner och sverige samtidigt som jag skulle gå sönder av saknad om jag lämnade usa. det är svårt att förklara när man liksom inte sitter i samma båt. svårt att förklara hur snabbt jag har lyckats bygga upp ett nätverk här som bara har vuxit sig fast i mitt hjärta. snart har halva november redan sprungit iväg och i december har 4 hela månader gått sen jag först satt min fot på amerikansk mark. 4 månader? det är ju inte klokt hur fort det har gått. och ärligt talat vill jag bara att det ska gå långsammare - jag vill inte att denna underbara karusell ska stanna. jag vill fortsätta åka.. men jag vill att alla mina fina åker med mig. både mina usa-fina och mina sverige-fina. 

jag blir så ledsen och så deppig av tanken att en dag behöva lämna usa och älskade new york och allt det fina här. jag blir även ledsen och deppig av tanken att vara ifrån mina sverige-fina alldeles för länge. jag menar.. hur länge klarar man sig utan mammas kramar? om jag kunde dela mig själv och låta ena halvan stanna här och skicka iväg den andra halvan till sverige så hade jag gjort det utan att ens blinka. 

det är en mental process som är ständigt pågående. slappnar jag av alldeles för mycket så kommer tiden springa iväg ännu snabbare än vad den redan gör, och innan jag vet ordet av det kommer dagen då jag måste packa väskan och lämna usa.. och jag vill liksom inte bli förvånad - jag vill vara förberedd. men HUR kan man förbereda sig på en sån sak? det går ju inte.. det är som att slita ut sitt eget hjärta, dela det i mitten och bara lämna den ena halvan här och ta med sig den andra halvan. precis så brutalt! jag skulle inte känna mig helt levande - jag skulle sakna en enormt stor del av mig. 

har fortfarande inte riktigt kommit över att vår date blev inställd. jag ville liksom få krama om denna fantastiska man och bara förlora mig själv i hans armar! jag antar att jag verkligen tycker om honom - annars hade jag nog inte tagit den inställda daten så hårt. men jag har undermedvetet ältat den i mitt huvud hela kvällen. förbannat hans projektgrupp och hatat att jag inte har fått krama honom. jag menar - vi båda bor i new york, ja.. men helgen är enda tillfället för oss att ses. och när det lilla tid vi har går till spillo blir jag förbannad, ledsen, irriterad och arg - allt på samma gång! jag vill egentligen inte skriva om honom här eftersom jag inte vill blotta honom eller oss.. men ibland måste jag bara få skriva av mig. jag måste bara få bearbeta - och alla som känner mig vet att jag bearbetar genom att skriva. always have - always will. det är så enkelt att bara lätta på trycket utan att känna att jag är en energitjuv för mina vänner. (jag tvingar liksom ingen att läsa det jag skriver). nåja.. kanske ses vi imorgon, om inte hans jävla projektgrupp behöver honom då med. annars ses vi kanske nästa helg. eller helgen efter det.. eller gud vet när. tummen ner för inställda dater helt enkelt. men någon sa en gång att "the longer the wait - the sweeter the kiss", så jag får försöka tänka så.. 

ikväll har jag sett eternal sunshine of the spotless mind och nu lyssnar jag på fantastiska joshua radin. jättebra lördagkväll egentligen.. förutom att jag inte fick det mys jag ville ha av denna fantastiska man som dag för dag bara kryper närmare och närmare mitt hjärta. 

//

it's really a bad thing for me to sit at home on a saturday night. I am way to complicated for that. my brain just can't seem to relax and I don't like that.

I have been thinking about the two worlds - again. theese two lives that I now have. my sweden-life and my usa-life. the best of two worlds with one shitty thing - the distance from point A to point B. I miss my family and my friends and everything I have back home in sweden but at the same time I think I would die if I had to leave usa, my wonderful new york and all the wonderful things I have here. it's so hard to explain if you are not walking in the same shoes. almost half of november already passed and in december it will be 4 months since my foot touched down on american ground. 4 months! it's really insane how fast it has gone. I don't want to get off of this rollercoaster ride - I want it to keep on going and I want all my lovely once to ride it with me, both my lovely once in sweden and all my lovely once here in the us.

it really makes me sad to think that I will one day have to leave everything I have here.. but it makes me sad to think about everything back home in sweden and how far away it is. and how long can a person survive without a hug from mom? if I could I would split myself in two parts and leave one part here and send the other one back home to sweden - in a heartbeat. 

it is a mental on-going process and if I get to relaxed the time will fly by even faster than it already does. when my time is done here I want to be prepared for it - prepared to say good bye. I don't want it to come as a surprise. but how on earth can one prepare for that kind of thing? I mean.. honestly it would feel like ripping out my own heart and just cutting it in two pieces, leave one here and take the other one with me.. but how would I be able to live with one huge part of me constantly missing? 

I still haven't gotten over the fact that our date was cancelled. I just really wanted to hug this amazing man and lose myself in his arms. I guess I like him alot - otherwise I wouldn't care if our date got cancelled. subconsciously I have been thinking about it the whole evening. I have cursed his projectgroup and been really annoyed about the fact that I couldn't see him tonight. I mean, we both live in new york but our only time is on the weekends. and knowing that even the little time we have goes to waste makes me sad and annoyed and angry at the same time. but maybe I will get to see him tomorrow - or the next weekend or god knows when.. yeah, cancelled dates don't really get the thumbs up! but someone once said "the longer the wait - the sweeter the kiss", so I try to keep that as a motivator. 

tonight I watched eternal sunshine of the spotless mind and now I'm listening to amazing joshua radin. so in all honesty it has been a rather nice night - but I really wanted to have this amazing amazing man close to me too. for every day that goes by he manages to get a little closer to my heart..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

      I can't believe I'm back.. Back home in Cali with my man. My other home I mean. A girl should be so lucky to have two homes. One back in Sweden and one here in California with my man. My man. My love! My other half! To think I almost d...

     Oh my god.. I can't believe I haven't written anything in so long. I was always so passionate about this whole writing thing. Even though most of what I would write here would just be a way to vent, I still enjoyed doing it. Anyways.. What h...

  9 days until this AMAZING man of mine is finally here with me.  do I even have to explain why I love him? ..didn't think so. ...

I have been a huge westlife fan for as long as I can remember. nowadays whenever I hear a westlife song, I picture myself slow dancing to it with the love of my life. I picture us laying in bed and just cuddling to it. god, that man of mine.. I ca...

waiting. waiting. waiting.    34 days left until I get to see my man again. 34 days until that first airport kiss that is going to be so full of love and yeah, a bit of salt from all those happy tears that will stream down my face the second I se...