gud vad jag hatar att vi har blivit så konstiga. du lovade mig att vi aldrig skulle bli konstiga. jag lovade dig att vi aldrig skulle bli konstiga. och nu när vi har blivit det, så gör det så ont i mig att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

vi har älskat varandra i flera flera år och du har funnits vid min sida så länge jag kan minnas. du har varit min högra hand. du har varit den som alltid har lyckats få mig på bättre tankar och fått mig att skratta när jag allra helst ville gråta. du har varit den som jag har kunnat prata med om precis allt och veta att du inte kommer dömma mig. och sen flyttade du och vi blev konstiga, fast vi lovade att vi inte skulle bli det.

nu är du med henne och jag är innerligt glad för din skull. eller ja, för er skull. jag märker att hon gör dig lycklig. det som gör mig ledsen är att du inte har berättat om det för mig som du alltid har gjort innan. vi har alltid berättat såna saker för varandra. vem som kommer in i våra liv och varför. vad vi tycker om dem och varför. med henne är det annorlunda. du har inte sagt ett ord. vi pratar knappt med varandra längre.

häromdan skrev du till mig. "jag är hemma nu!". någonting inom mig triggades. jag började hoppas på att det skulle bli som det en gång var. jag kommer alltid att älska dig och jag kommer alltid vilja ha dig i mitt liv. du betyder så otroligt mycket för mig och jag skulle aldrig klara av att stänga ut dig frivilligt. även om jag vissa dagar önskar att jag aldrig hade träffat dig. 

när jag läser om din kärlek för henne så blir jag innerligt glad över det faktum att du har hittat någon som gör dig lycklig och som älskar dig så mycket som hon verkar göra. det enda som gör ont är att det känns som om du glider längre och längre ifrån mig för varje dag som går. och jag.. saknar dig. oss. det var du och jag mot världen en gång i tiden. och nu är du på ett helt annat jordklot och det känns väldigt tomt utan dig. ♥