jag känner mig inte helt 100. i ärlighetens namn känner jag mig lite apatisk för tillfället. det är alldeles för mycket som pågår inombords att jag helt enkelt kapitulerar för alla känslor och bara lägger mig ner i fosterställning. jag kan inte ta tag i någonting. jag borde börja städa ur mitt rum men jag kan inte förmå mig att göra det. jag borde börja packa men kan inte göra det heller. borde fixa min biljett men nej, inte det heller. ingenting funkar längre.

det är knappt så att jag tar mig upp ur sängen på morgonen. hade jag fått välja hade jag bara legat här och väntat på att detta elände skulle försvinna av sig självt. att jag inte behövde göra något utan att allt mirakulöst löste sig och jag bara vaknade upp och var trygg och lycklig igen. istället har jag någon slags inneboende depression som äter mig men jag kan ingenting göra. jag kan inte ens gråta längre - det är som om jag har glömt hur man gör. inte ens att skriva tycks längre hjälpa. 

jag är glad att jag har haft ett så underbart år i new york. bästa året i hela mitt liv. jag är så tacksam för alla mina underbara vänner här som har gjort livet värt att leva, och jag är så tacksam för alla våra minnen tillsammans. både de bra och de dåliga. jag kommer bära med mig dem, livet ut! oavsett var jag hamnar. 

och jag vet att det inte är världens undergång att lämna new york - speciellt inte för LA, men jag känner mig inte alls redo. jag är så förbannat jävla omotiverad att jag inte vet var jag ska ta vägen. jag är så less på mig själv. på denna jävla rastlöshet som bor inom mig och på något sätt tvingar mig att flytta. när ska jag någonsin bara få ro? bara känna mig tillfreds med där jag är?

//

I don't really feel like myself. in all honesty, I feel a little bit apathetic. I have waaay to much feelings going on inside that I just shut down and lay on my bed, not really willing to move. I have no energy for anything. I should start cleaning my room but for some reason, I can't seem to do it. I should start packing but no, not that either. I should get my ticket to LA but again, no. nothing really works anymore.

I barely get out of bed in the morning. if I could chose, I would stay in bed all day every day. just lay there and wait for the whole god damn thing to fix itself. that I would just wake up one day and be happy and safe and sound again. I can't even cry anymore. it feels like I forgot how to. not even writing seems to help anymore. I feel like I have a depression, eating me from inside but I don't know how to fix myself. 

I am so happy for the wonderful year I have had in new york. the best year of my life. I am so happy for all my awesome friends here who made life worth living, even on the worst days. and I am so happy for all the memories we made, the good and bad. I know I will have carry them with me all my life, no matter where I end up. 

and I know it's not the end of the world that I'm leaving new york and that LA will be so awesome but right now I can't sort of.. see through the fog. I wish my soul wasn't this restless - that I didn't feel the urge to move all the time. I just wish I could find a place to call home, and where I could stay and be happy, for the rest of my life! 

 

Kärnis

27 juli 2012 17:50

Livet är möten och avsked.. tyvärr. Och om du råkar hitta något svar - när man får ro? PLEASE do tell. I have no friggin clue.. <3 min skatt, det finns hopp om livet, om LA och om allt!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

      I can't believe I'm back.. Back home in Cali with my man. My other home I mean. A girl should be so lucky to have two homes. One back in Sweden and one here in California with my man. My man. My love! My other half! To think I almost d...

     Oh my god.. I can't believe I haven't written anything in so long. I was always so passionate about this whole writing thing. Even though most of what I would write here would just be a way to vent, I still enjoyed doing it. Anyways.. What h...

  9 days until this AMAZING man of mine is finally here with me.  do I even have to explain why I love him? ..didn't think so. ...

I have been a huge westlife fan for as long as I can remember. nowadays whenever I hear a westlife song, I picture myself slow dancing to it with the love of my life. I picture us laying in bed and just cuddling to it. god, that man of mine.. I ca...

waiting. waiting. waiting.    34 days left until I get to see my man again. 34 days until that first airport kiss that is going to be so full of love and yeah, a bit of salt from all those happy tears that will stream down my face the second I se...