ja alltså.. när man plötsligt får för sig att man ska flytta till andra sidan atlanten så får man också bita i det sura äpplet ibland. jag älskar att bo här. jag älskar att jag fattade beslutet att komma hit - det är nog det bästa beslutet jag har fattat i hela mitt liv. om drygt 2 veckor har jag bott här i 6 hela månader! och här har jag vuxit som person och jag kan erkänna att jag har vuxit mer på dessa 6 månader här än vad jag har gjort på flera år hemma i sverige.

innan jag lämnade sverige kände jag att jag lämnar en hel drös med människor som jag har vuxit tillsammans med och som jag har spenderat mina dagar med och som jag har skrattat och gråtit med. jag var helt övertygad om att äkta vänskap kommer liksom hålla oavsett om jag är i sverige eller usa. och visst - äkta vänskap håller och det finns några få där hemma som jag har nästan daglig kontakt med - där saker är som de alltid har varit. men sen finns det en hel del som man har glidit isär från - bara plötsligt insett att vi nog inte har så hemskt mycket gemensamt alls faktiskt. en hel del som aldrig ens anstränger sig att fråga "hur har du det där borta?" utan förväntar sig att jag alltid ska vara den som hör av mig.

i nästan 6 månaders tid har jag försökt mitt bästa för att hålla vänskapen vid liv men jag kan inte göra det på egen hand liksom. jag måste få någonting tillbaka någon gång också - och när jag inte får något tillbaka så börjar jag ifrågasätta mig själv och varför jag alltid ska anstränga mig när det är en enkelriktad kommunikation?

vi har vuxit isär- så är det bara. jag lever ett liv här och ni lever ett liv i sverige. vi har olika mycket tid och energi och lust att lägga på vår vänskap. jag har det bra här i alla fall - jag har underbara vänner som sitter i exakt samma båt som jag gör just nu. och jag vet inte var vi kommer vara om 1 månad eller om 1 år - men just idag är vi i alla fall väldigt nära. och de få som jag har kvar hemma i sverige - er bär jag med mig i hjärtat, all day every day! ♥

//

when you get the impulse to just pack your bag and move across the atlantic ocean you have to prepare for the rocky road. I love to live here! I love the fact that I made the decision to move - it is probably the best thing I have ever done in my enitre life! in about 2 weeks I have lived here for 6 months already! and in all honesty, in these 6 months I grew more as a person than I did back home in several years. 

before I left sweden I felt like I had so many friends. friends that I grew with and who I spent my days with and who I laughed and cried with. I was certain that we would always be friends and that no matter if I live in sweden or america, our friendship would last. and a few I have almost daily conntact with but others.. we just sort of.. grew apart. it's like we all of the sudden realized that maybe we don't have as much in common as we once had. sometimes I feel like it's all up to me - that some of my friends back home can never even write and ask how I'm doing but expect me to always think about them and sort of keep myself posted about their lives. 

for almost 6 months I have done everything I could do to keep or friendship alive but it's kind of hard when you realize that it's just a one way stream. I am tired of always giving and never getting back. I mean - I understand that we live different lives now. I live here and they live back home in sweden. we don't have the same time, energy or will to put into our friendship to keep it alive and that's why we grew appart. so I am very blessed that I have amazing friends here and that I never have to feel alone. here, we are all in the same shoes - we deal with the same things and we understand each other in a completley different way than our friends back home. and I don't know where we will be in 1 month or 1 year but at least for now we are walking in the same shoes. and to the few close I have left back home, I love you and I miss you - and I carry you with me in my heart, all day every day! ♥