om mindre än två veckor firar jag och amerikat 15 månader tillsammans. tiden har gått så sjukt fort. vissa dagar, alldeles för fort. det är så mycket som snurrar runt i mitt huvud. vad ska jag göra i september när mitt visum går ut och jag inte kan förlänga det mer? 

åka hem känns inte så lockande. sverige är underbart och har gett mig ett underbart liv. i sverige har jag min familj och mina vänner och min bil och ja, ett liv som jag lämnade för nästan 15 månader sedan. men jag har blivit en annan människa här i amerikat och jag vet inte om mitt nya jag och mitt gamla jag har så mycket gemensamt längre. jag vet inte om jag skulle passa in där hemma. bara tanken på att återvända skrämmer mig, om jag ska vara ärlig. nästan så jag bara går in i något slags chock-tillstånd. jag älskar hur mycket jag har utvecklats på dessa nästan 15 månader. jag älskar hur jag har ett helt nytt sätt att se på saker och ting. ett helt nytt sätt att tänka. jag älskar att jag har lyckats finna något slags inre lugn och att jag inte stressar upp mig över småsaker längre. jag mår inte längre dåligt över saker jag inte kan påverka- utan jag försöker bara acceptera läget och göra det bästa utav det. jag antar att det kallas mognad - denna förändring som har skett inom mig. 

jag önskar att livet här i amerikat inte var så komplicerat. men det är det. det är komplicerat med allt pappersarbete och det finns så många hål i systemet - och jag är livrädd att falla igenom. jag tänker främst på vad som skulle hända om jag blir kvar här och blir sjuk. jag måste ha en riktigt bra försäkring för att kunna känna mig trygg, utifall det värsta skulle hända. att hitta bostad i amerikat är lättare sagt än gjort.. och speciellt när det kommer till mitt älskade New York där jag känner att jag hör hemma. att hitta ett vettigt jobb där jag kommer ha en anständig inkomst men ändå ha ett liv utöver mitt jobb är nästintill omöjligt att hitta. för att inte tala om konkurrensen. jag försöker hitta en bra utväg på det här trasslet i mitt huvud men verkar aldrig komma någonvart. 

mina vänner där hemma förstår mig inte riktigt. dels förstår det inte stressen som bubblar under ytan - och dels förstår det inte min panik över att komma hem. och jag klandrar dem inte - eftersom de omöjligtvis kan relatera till det liv jag och amerikat har haft i snart 15 månader. mina vänner här är alla i olika lägen. vissa är amerikaner och de behöver varken sätta sig in i min situation eller ens förstå den. mina internationella vänner är utbytesstudenter/au pairer som kommer hit under ett års tid och sen återvänder hem, och de förstår inte heller helt och fullt eftersom de frivilligt åker hem. min rädsla för att komma hem är obeskrivlig. jag kan inte förklara varför - eftersom jag inte riktigt själv förstår. men rädslan finns där.. och tiden tickar. 

//

in less than two weeks, me and america celebrate our 15 month anniversary. the time really flies. some days it flies way to fast! I have so many thoughts that spinn around in my head and keep me awake at nights. what am I gonna do in september once my visa expires and I can't extend it anymore?

I don't wanna go home. sweden is a wonderful place and I was so lucky to grow up there. I had a very good life there. I have my family there, my friends, my car.. the life I left almost 15 months ago. but I have become a different person here in america than the person I was back home. and somehow I'm not sure that the old me and the new me have anything in common. I don't feel like I would fit in back home anymore. just the thought of returning back home scares me. I sort of go into a shock. I love the fact that I have changed so much. I see things differently nowadays - I try not to stress out about things I can't change. I try to accept things the way they are, good or bad - and try to make the best of the situation, whatever it may be. I guess I have become more mature.

I wish that life in america was easy, instead it's everything but easy. the paperwork is insane and there are so many holes in the system and I am terrified to fall through one of them. my main concern is - if I was to stay here, and if something would happen to me, I would need a hell of an insurance to know that I am ok. to find a place to live, and especially in new york - where I would wanna live, is easier said than done. to find a decent job where I would have a decent pay but still have a life except for my work, is almost impossible. and don't even get me started on the competition when it comes to jobs. I'm trying to find a way out of this whole mess that goes on in my head but it never seems to end. 

my friends back home don't understand why I'm so stressed out and why I am so freaked out by coming back home. and how could they understand? they have nothing to compare my american experience to so I can't blame them. my friends here are either american and don't have to understand. my international friends are either exchange students or au pairs and they come here for a year and then go back home. they don't really understand either because they willingly return back home after a year. some days I can't even understand myself and my fear of going back home- but the fear is there.. and the clock is ticking!