jag har tidigare nämnt hur den här bloggen har en funktion som visar inlägg som skrevs samma datum fast några år tidigare. förra året, den här tiden, satt jag där hemma i umeå och var så pirrig och förväntansfull. jag räknade ner dagarna tills jag skulle lyfta från svensk mark och landa på amerikanska mark. 

varje dag uppdaterade jag med post-it lappar hur många dagar som återstod. och nu, ett år senare, kan jag inte för mitt liv förstå hur fort detta år har gått. jag har aldrig skrattat eller gråtit så mycket som jag har gjort under detta usa-år. jag har aldrig saknat så mycket som jag har gjort under detta år. jag har aldrig träffat så många underbara människor och skapat så många otroliga minnen under ett års tid, som under detta år.

ord kan inte förklara min lycka. att flytta hit var det bästa beslutet jag någonsin har fattat. jag har vuxit så otroligt mycket som person. jag har blivit så mycket mer självständig än vad jag någonsin trodde att jag skulle kunna bli. jag har lärt mig att uppskatta saker på ett helt annat sätt och jag har träffat människor som har fått mig att förstå att jag inte var hel utan dem. jag behövde dem i mitt liv för att bli fulländad. 

igår pratade jag med min älskade noel. vi båda tror att allt som händer har en mening. jag är från lilla sverige och hon är från argentina. ändå hamnade vi båda i new york, i locust valley. 8 minuter ifrån varandra. våra vägar korsades och det var som att hitta den där sista pusselbiten till ett 500-delars pussel som man har kämpat med. jag har aldrig träffat någon som noel - hon är min själssyster. vi var menade att träffas. mitt år utan henne hade inte varit desamma. våra matching tatts kommer förevigt påminna mig om vår tid tillsammas.

och samma sak gäller martin. han är den lillebror jag aldrig hade men alltid ville ha. min vapendragare. alltid där för mig, oavsett. imorgon ska jag hämta honom från flygplatsen och jag håller på att längta mig galen! vi har varit ifrån varandra i ca två veckor och jag har redan abstinens. hur ska jag klara x antal månader i cali utan honom? utan noel? nåja.. jag försöker tänka positivt istället för att begrava mig själv med självömkan. 

//

I know I have said it before but.. this blog has a function to show posts that were written on the same date, just years earlier. so today I was looking through what I did this time last year. and what I did was.. I was sitting at my house in sweden, counting the days to leave swedish ground and touch down in america. 

each and every single day I would update with a post-it countdown, showing the number of days left in sweden. now, a year later - I can't understand how fast this year has flown by. I have never laughed or cried as much as I have this year. I have never missed anything or anyone as much as I have this year. and I have never ever met so many amazing and wonderful people and made so many great memories in a year as I have this year. 

words are not enough to express my happiness. the best decision I ever made in my entire life was to move here. I have grown so much as a person. I've become so much more independent than I ever could imagine. I have learned to apprechiate things in a different way and I have met people who made me realize I wasn't whole without them. 

last night I was talking to my soulsister, noel. we both agreed on that things happend for a reason. I am from sweden, she is from argentina. we both moved to new york, to locust valley. we lived 8 minutes from each other and our paths crossed. once they did, it felt like finding the last piece of that 500 puzzle you've been working so hard with. I have never met anyone like noel. she is my soulsister. it was our destiny to meet. my year without her wouldn't have been complete. our matching tatts will forever and always remind me of our time together. 

and same thing when it comes to martin. he is like the little brother I never had but always wanted. he was my partner in crime from day one. the one I could always count on. I'm picking him up from the airport tomorrow and I can't wait. I haven't seen him in like.. 2 weeks and I miss him like crazy! can't even imagine x amount of months in cali without him and noel. but I'm trying to stay positive instead of drowning in self pitty.