you know how the time flies, only yesterday was the time of our lives
we were born and raised in a summer haze, bound by the surprise of our glory days

nothing compares, no worries or cares, regrets and mistakes, the memories made..
who would have known how bittersweet this would taste? 

så åkte han då, min vapendragare. han kom förbi en sista gång för att säga hejdå och sen åkte han. och jag grät. och jag gråter fortfarande. jag kan inte förstå att jag inte kommer se honom varje dag som jag är van vid att göra. och jag kan inte ens försöka beskriva hur en vänskap här borta påverkar en. hur ens vänner här (de som kommer en riktigt nära alltså), kryper under ens skinn och bara är där. värdelösa skitdag.

//

so our time is over now and he is on his way home. he stopped by earlier today to say goodbye and then he left. I cried and I'm still crying. I can't believe how fast this year flew by and that I won't see him every day like I'm used to. and I can't even try to explain how the friends you make here (at least the once that you become really close with) are so much stronger than any friendships you've known before. the friends you make here become your family, your everything. they just crawl underneath your skinn and stay there.  fucking shitty day!