this is the naked truth. jag blottar en liten bit av min själ just nu, och det gör ont men.. jag behöver göra det!

det är väl ingen hemlighet att måndagen var en efterlängtad dag. i måndags kom r.. hit.

r.. och jag har varit i kontakt med varandra hela sommaren och i måndags kom han äntligen hit. under sommaren lärde vi känna varandra och i princip varje natt hade vi långa telefonsamtal om allt mellan himel och jord. r.. var en sån person som jag kände mig trygg med och jag vågade öppna mig för honom, mer och mer för varje dag som gick.

vi hade även diskuterat känslor. för mig var det uppenbart att jag, efter en viss tid, hade börjat utveckla vissa känslor för honom, men jag vågade aldrig gå  vidare med dem då jag inte visste vad eller hur han kände. jag visste inte heller vad han var ute efter så det var svårt att bara utveckla känslor som möjligtvis inte var besvarade.

efter ett samtal vågade jag faktiskt ifrågasätta vad han var ute efter, och vad han tyckte. han medgav att även han hade utvecklat känslor för mig, men självklart var det svårt att veta exakt vad man kände.

hur som helst så bestämde vi för att han skulle komma hit, och i måndags stod han där på flygplatsen, och innan jag visste ordet av det, hade jag hans armar om mig, och jag visste att jag nu kunde tillåta mig själv att utveckla ännu starkare känslor för honom.

under tiden han var här, kändes allt bra. i alla fall för mig! jag tyckte om att somna bredvid honom, med hans armar om mig. jag tyckte om den närhet jag kände! jag tyckte om att vakna upp och ha honom bredvid mig och jag tyckte om att ha honom nära mig resten av dagen med! allt var enkelt med honom, och jag kände mig både avslappnad och trygg.

jag hade dock börjat märka av att han var en aning tillbakadragen. jag visste inte om det berodde på mig, om han var obekväm med något eller om han helt enkelt var en aning tillbakadragen som person. jag försökte få honom att känna sig både välkommen och avslappnad, omtyckt och trygg. jag försökte på bästa möjliga sätt underhålla honom så att han inte skulle sakna något eller känna sig obekväm. hela tiden sa han dock att allt är bra och att jag skulle sluta oroa mig. men.. jag kände liksom att något inte stämde, fast jag visste inte vad, eller hur jag skulle få reda på det.

i natt låg vi i min säng och jag är inte helt säker på exakt vad som hände, men om jag ska jämföra det med något, var det som om någon tände en tändsticka och slängde den mot en bensintank. en liten låga blev bara större och större och till slut exploderade allt. jag lyckades pressa ur honom vad felet var.

han sa åt mig att han tyckte om mig, men inte så pass mycket som han trodde att han skulle göra. han sa åt mig att han inte ville såra mig men att han inte visste på vilket sätt han skulle framföra den informationen till mig. i just det tillfället kände jag alla möjliga känslor. jag kände mig värdelös, oälskad och patetisk. jag hade placerat honom på en pedistal och en hel vecka hade jag dansat runt honom som en idiot, för att försöka göra honom nöjd. jag hade som sagt ingen aning om att han kände på det viset, då han varje natt somnade i min säng, tätt intill mig, med sina armar om mig. han höll min hand och han kysste mina läppar. han torkade mina tårar och han fick mig att utveckla väldigt mycket känslor för honom, samtidigt som han inombords visste om att han inte kände samma sak.

ju mer jag tänkte på det, desto mer utnyttjad kände jag mig. och jag började kasta skit över honom. jag var otroligt elak och slängde ur mig både det ena och det tredje. jag låg vaken så gott som hela natten, och tänkte igenom saken i mitt huvud. jag tänkte igenom hela hans besök och försökte få fram någon varningsflagga som jag borde ha reagerat på, men jag hittade inga såna. han var en bra kille, och det är han fortfarande!

när jag hade lugnat ner mig lite, insåg jag att jag hade betett mig illa mot honom. jag insåg att jag var otroligt elak i det jag sa, och jag ångrade mig. jag sa åt honom att han inte behöver må dåligt, eftersom känslor är speciella och man inte riktigt kan styra över det man tycker och känner. han höll med men sa också att han borde ha sagt något tidigare, och visst anser även jag att han borde ha gjort det.. men nu var det redan gjort, och det kändes onödigt att älta.

det sista känslofyllda jag sa åt honom var att jag skulle sakna honom, och att jag skulle sakna att tycka om honom. sen somnade jag en kort stund och vaknade av att han låg bredvid. ingen av oss hade en bra natt och imorse när han skulle boka resa hem, kändes det som om jag dog lite inombords. jag ville inte att han skulle åka, och jag ville inte att nattens händelser skulle vara på riktigt. någonstans inom mig hade jag hoppats att allt var en dålig mardröm.. men det var så äkta som det bara kunde bli. på vägen till flygplatsen hade vi inte många ord kvar att säga varandra. han var tyst mest hela vägen och jag försökte vara trevlig på ett otrevligt sätt. jag följde med honom in på flygplatsen och jag fortsatte att vara elak. jag betedde mig riktigt illa och sen drog jag bara. jag lämnade honom där och körde hem. jag grät hela vägen. jag ångrade mig, så klart.. men jag orkade inte vara svag i hans ögon mer. jag tänkte att jag kunde vara ett svin istället, så kanske han inte skulle tycka lika synd om mig.

vid ett-tiden ringde jag honom för att höra om han hade kommit hem. jag bad honom om ursäkt och jag påpekade ännu en gång att jag verkligen tycker att han är en bra kille! en av de bästa faktiskt! och att jag verkligen kommer sakna honom! och att jag inte vill ha bort honom ur mitt liv, bara för att saker och ting mellan oss inte funkade.

han lovade att ringa senare idag.. och kanske kommer saker kännas bättre då. kanske kan vi utveckla en relation som inte behöver vara på ett kärleksfullt plan utan mer på ett vänskapligt.. för som sagt, han är en av de bästa killarna jag någonsin har haft chansen att träffa!

jag har en otroligt jobbig dag idag! jag orkar inte gå in på detaljer men någon bra dag är det som sagt inte.

hur som helst, så skrev jag i ett tidigare inlägg att jag via mail blev ombedd att skriva en offentlig ursäkt här i min blogg, för mitt beteende förra helgen. jag har nu haft mailkontakt med personen i fråga, som vill ha en ursäkt av mig. jag måste säga att jag fortfarande är väldigt kluven då det inte bara var jag som betedde mig illa utan även personen som bad om ursäkten.

för att inte tala om alla direktiv jag fick på hur ursäkten skulle framföras. missförstå mig inte men.. en ursäkt är väl en ursäkt? och personen i fråga ville att jag skulle skriva att jag har lärt mig en läxa och att jag ska ta fullt ansvar för mina handlingar. och visst gör jag det! men en läxa lär jag mig inte av att skriva en ursäkt enligt ditt recept.

här kommer min ursäkt till dig och nej, den följer inte de instruktioner du gav mig men, det var en ursäkt du ville ha och här kommer den! den är ärlig och den kommer från mig, vilket borde vara det viktigaste!

jag ber verkligen om ursäkt för mina handlingar och mitt beteende! det som hände är verkligen beklagligt och jag kan inte spola tillbaka  tiden. även om jag kunde det, vet jag inte om saker och ting hade varit annorlunda. jag vet inte om du hade hunnit fram i tid. hur som helst så tar jag på mig det som jag gjorde och på det vis jag handlade. jag har aldrig på något sätt försökt smita undan mitt ansvar, vilket du i och för sig redan vet om, då jag vid ett x antal tillfällen har skrivit det i mail åt dig. jag hoppas att jag med denna ursäkt ska ha uppfyllt ditt krav och att du kan få ro!